Arvikafestivalen - Here you have it

Depeche Mode

Okej, here it goes...
Vi stod längst fram, mycket tryck, dock inte i början. Det var så otroligt vackert när de kom in, tårarna kunde inte sluta rinna när Martin kom in, det var nästan lite för mycket.
Efter fem-sex nummer började allt gå åt helvete. Ett äckligt fetto som hade hållit på med mig hela eftermiddagen/kvällen började nu bli värre och värre, trots att jag slet i henne, armbågade hennes äckliga händer m.m.
Som grädde på moset kom ett par vidriga jobbiga fulla festivalskabb och började trycka NÅGOT OTROLIGT.
Här har ni en som har varit på mer konserter än vad jag kan komma ihåg och har tålt tryck som andra svimmar utav. Men detta var bara för mycket. Ett tag befann jag mig i någon slags trans mellan livet och döden och kände att det inte funkade längre.

Mitt under "Precious". Mitt under fucking "Precious".
Världens bästa vakt lyfte över mig och Amanda, problemet var bara att mina fötter hann inte komma över innan fettot trängde sig fram och fyllde sin äcklig kropp där jag just stått, vilket ledde till att mina fötter var låsta och jag greps utav panik. Till slut, med hjälp utav Världens Bästa Vakt, fick jag igång mina ben och fötter och genom att sparka henne i ansiktet klurade jag mig ur situationen.

Note: Jag kickade henne inte i fejset med meningen, men i just det ögonblicket var det det enda jag kunde göra för att inte bli av med mina fossingar. Nu i efterhand tycker jag bara hon förtjänar det, faktiskt.

Spelningen då???

Det var bra... Dock känns det inte som att deras show passade Arvikafestivalen. Jag menar, det var en budgetshow, både vad gällde scenografin och setlisten.
MEN jag älskar att de spelade "Stripped", sexig låt som är väldigt älskad utav mig. Dock förstår jag inte varför de bara avslutade med "Personal Jesus" och inte "Waiting for the night", och varför de Enbart spelade de kassa låtarna från senaste plattan, med utantag från "Peace" och "In Chains".

Men jag förstår DM om de inte var så peppa, I mean, en massa fulla oseriösa festivalbesökare känns inte så peppande.
Men jag hoppas de hade lite kul iallafall, för jag kan försäkra om att jag och Amanda hade det sjukt nice när vi porrade loss till "I feel you", från sidan av scenen, när vi grät mängder av tårar och lät oss spy upp alla känslor till fantastiska "Home".
Det var vackert, men jag skall försöka se DM någon gång till under turnén, på någon arena eller så.
Jag måste verkigen SE dem.

Men som sagt, jag är nöjd, lyckligt, allt vackert, för jag har sett vackra Martin Gore, jag stått fem, sex meter från honom.
Fått ett leende från Fletch. Det kan jag leva länge på. Tills jag ser dom nästa gång.


För övrigt:

Nine Inch Nails var det vackraste jag någonsin sett. Den fantastiskt känslomässiga musiken tillsammans med sexiga Trent är perfektion i dess vackraste form. Lovely.
Korn. Så fruktansvärt bra! Ja, det är sant! Alla mina fördomar för detta band är som bortblåsta, så jävla bra de var. Mäktigt.
bob hund var galna, galna, galna. Förstår verkligen anledningen till min tonåriga kärlek till detta band, fullkomligt klockrena!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0