Favourites
I prisutdelningstider tänkte jag det kanske lämpligt att nämna mina favoritfilmer, ever. Här är de främsta.
VILKA ÄR ERA FAVORITFILMER, DEAR FRIENDS?
My own private Idaho (1991)
Filmer regisserade av Gus van Sant brukar, enligt mig, vara felfria. Gus har den där gåvan att verkligen kunna få känslorna och ögonblicken på duken på ett speciellt sätt, ett nästan småläskigt, småobehagligt sätt, om ni frågar mig.
"My own private Idaho" är min absoluta favoritfilm, igenom alla tider. En smått okänd film, en liten underdog som sprakar och glittrar till varje gång man ser den. Den handlar om Mike (River Phoenix) en manlig prostituerad som lider utav narkolepsi, och hans vän Scott (Keanu Reeves), en rikemansson som är i sin rebelliska dagar och lever allt utom ett rikemansbarn liv. Man får följa dem och deras smått galna liv, tillsammans med sitt gäng, lett utav Bob (William Richert), genom jobbiga och mindre jobbiga tider. Det är en vacker film, baserad på en pjäs utav William Shakespeare ("Henry IV"), med ett omskrivet manus av Gus van Sant, som både innehåller "vanligt" språk, men ändå stora doser av Shakespearestuk i det hela. Jag gillar filmen för att den är så skör, och relationen och samspelet mellan Phoenix och Reeves är väldigt speciellt, något man inte ser varje dag på bioduken. Hade Phoenix fortfarande varit vid liv idag, tror jag att han hade varit en utav de största, och att "My own private Idaho" hade varit starten på den succén. R.I.P....
Léon, the professional (1994)
Ja, de flesta av er som läser detta har antagligen sett "Léon", en utav de riktigt tunga klassikerna idag. Natalie Portman spelar Matilda, en flicka som inte kommer från den lättaste familjen, och efter att hennes familj massakerats av den galna Stansfields (Gary Oldman) gäng, finner hon sig familjelös, ensam, ända tills en viss man dyker upp i hennes liv, en man som vänder upp och ner på hennes liv för all framtid... Léon (Jean Reno).
Filmen är en tidlös klassiker, som det aldrig kommer slutas att skrivas om, som aldrig kommer att slutas att älska.
Det jag älskar med den är hur fantastiska alla skådespelare är, hur starka alla karaktärerna är. Det är stark film som handlar om kärlek, ilska, överlevnad. Gary Oldmans gör sin karaktär så levande att man då och då glömmer bort att det är en film. Det är det jag älskar med Gary Oldman, att han alltid går in i sina roller 100%, lämnar inget utav sig själv synligt, det är 100% karaktär, 0% Gary Oldman. Det är väldigt respektfullt.
Rosencrantz and Guildenstern are dead (1990)
Återigen en film baserad på Shakespears verk, i denna film är det de mindre kända karaktärerna Rosencrantz och Guildenstern som är huvudrollerna, spelade av Gary Oldman samt Tim Roth.
Utan att få filmen att verka tråkig, så handlar inte filmen om något specifikt i sig, förutom att de två männen möter ett teatersällskap som tar dem till palatset Elsinor, där den danska kungafamiljen stannar för tillfället. De möts utav en förvirrad Hamlet, men förutom det har inte Hamlet en stor roll i filmen, nästan ingen alls. Filmen handlar snarare om de två männens vardag, deras tankar kring livet och vad som händer efter det. Rosencrantz är den lite "dummare" utav dom som oftast fumlar med orden och inte riktigt förstås, men då är det bra att han den mer samlade Guildenstern som håller koll på honom och försöker förstå vad han menar.
Det jag gillar med filmen är helt klart först och främst skådespelarinsatserna, Oldman och Roth är helt fantastiska. Oldman bevisar återigen att han kan tas sig an vilken roll och karaktär som helst, tänk bara att han fyra år senare spelar galningen Stansfield i "Léon", sjuka knarkaren Drexl i "True Romance" året innan "Léon", och så vidare. Det är beundransvärt. Oftast kan det vara svårt att förstå allting i en film som har ett Shakespeareaktigt manus, men i den här filmen är det inga problem, skådespelarnas insats gör att man förstår allting perfekt.
The Machinist (2004)
Kameleontskådespelaren Christian Bale, en husgud i min familj för övrigt, gick ner, jag minns inte hur mycket det var, offantligt mycket inför rollen som Trevor Reznik i filmen "The Machinist". Jag tror att han som minst vägde cirka 50 kilo, och detta är på en man som vi är vana att se i biffiga roller som i sina insatser i "Batman"-filmerna.
Filmen handlar om Trevor, en man som lider utav insomnia, jobbar på en fabrik. Han har sin dagliga rutin, något som verkar fungera helt okej. Framtills att konstiga saker börjar ske och han börjar prata till en man som han inte riktigt är säker på om är riktigt eller inte...
Jag vet, jag vet att det inte må låta som en allt för bra film, men första gången jag såg filmen blev jag helt tagen. Den här filmen är ett tydligt exempel på hur mäktig och otroligt begåvad Christian Bale. Hans insats som Trevor är utöver allt annat, inte bara för att han nästan bokstavligen svälte sig inför inspelningarna, men hans kroppsspråk, ansiktsuttryck, alla känslor han uttrycker är så starka, så verkliga. Den här rollen är nog bland de bästa han någonsin gestaltat, och det säger en del. Filmer som "American psycho", "The Prestige", "Velvet Goldmine", samt "Empire och the Sun", en film där han var endast 13 år, men ändå gör en insats som är utöver det vanliga, är bara några exempel på filmer som han briljerat med, bevisat för allt och alla att han är en utav de bästa.
Gangs of New York (2002)
Den femte och sista filmen jag tar upp i min favoritfilmslista, är filmen som kommer anses vara en kulturulle inom ett antal år, om den inte gör det än. "Gangs of New York". Denna fantastiska film, med både Daniel Day-Lewis och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna (Cameron DIaz ignorerar vi eftersom hon är sämst).
Filmen handlar om Amsterdam, son till en gängledare i 1800-talets New York. Under en strid mot fienderna (ledd utav fantastiske Daniel Day-Lewis) förlorar Amsterdams far och Amsterdam är ensam pojke i ett våldsamt New York. Han erbjuds hjälp utav Bill (Day-Lewis) men flyr och kommer inte tillbaks till New York förens efter några år, och då för att hämna på sin fars mördare.
Den är en fantastisk film, fantastiskt manus (Jay Cocks), fantastisk regissering (Martin Scorsese), fantastiska skådespelarinsatser. Day-Lewis bevisar varför han är en utav de bästa, trots han bara tackat ja till fyra filmer de senaste tio åren, Leonardo DiCaprio bevisar varför han, iallafall enligt mig, är världens bästa skådespelare där ute idag. Känslorna, agerandet, händelserna, allting är så tydligt, så proffsigt visat i filmen.
"Gangs of New York" var i många år min absoluta favoritfilm (den har fått många konkurrenter, varav skrivandet av "var"), och jag vet att jag aldrig kommer att tröttna på den, det är en film som aldrig tröttar ut sin publik, varesig hur många gånger man har sett den. Det säger en hel del om dess storhet.
Där har ni dom! Mumma! Är det någon av dem ni inte har sett, se dom! Tidlösa klassiker!
Ha en skön måndag, y'all, glöm inte Guldbaggegalan ikväll klockan 20.00, på ettan (tror jag)!
Peace.
/Liv.
VILKA ÄR ERA FAVORITFILMER, DEAR FRIENDS?
My own private Idaho (1991)
Filmer regisserade av Gus van Sant brukar, enligt mig, vara felfria. Gus har den där gåvan att verkligen kunna få känslorna och ögonblicken på duken på ett speciellt sätt, ett nästan småläskigt, småobehagligt sätt, om ni frågar mig.
"My own private Idaho" är min absoluta favoritfilm, igenom alla tider. En smått okänd film, en liten underdog som sprakar och glittrar till varje gång man ser den. Den handlar om Mike (River Phoenix) en manlig prostituerad som lider utav narkolepsi, och hans vän Scott (Keanu Reeves), en rikemansson som är i sin rebelliska dagar och lever allt utom ett rikemansbarn liv. Man får följa dem och deras smått galna liv, tillsammans med sitt gäng, lett utav Bob (William Richert), genom jobbiga och mindre jobbiga tider. Det är en vacker film, baserad på en pjäs utav William Shakespeare ("Henry IV"), med ett omskrivet manus av Gus van Sant, som både innehåller "vanligt" språk, men ändå stora doser av Shakespearestuk i det hela. Jag gillar filmen för att den är så skör, och relationen och samspelet mellan Phoenix och Reeves är väldigt speciellt, något man inte ser varje dag på bioduken. Hade Phoenix fortfarande varit vid liv idag, tror jag att han hade varit en utav de största, och att "My own private Idaho" hade varit starten på den succén. R.I.P....
Léon, the professional (1994)
Ja, de flesta av er som läser detta har antagligen sett "Léon", en utav de riktigt tunga klassikerna idag. Natalie Portman spelar Matilda, en flicka som inte kommer från den lättaste familjen, och efter att hennes familj massakerats av den galna Stansfields (Gary Oldman) gäng, finner hon sig familjelös, ensam, ända tills en viss man dyker upp i hennes liv, en man som vänder upp och ner på hennes liv för all framtid... Léon (Jean Reno).
Filmen är en tidlös klassiker, som det aldrig kommer slutas att skrivas om, som aldrig kommer att slutas att älska.
Det jag älskar med den är hur fantastiska alla skådespelare är, hur starka alla karaktärerna är. Det är stark film som handlar om kärlek, ilska, överlevnad. Gary Oldmans gör sin karaktär så levande att man då och då glömmer bort att det är en film. Det är det jag älskar med Gary Oldman, att han alltid går in i sina roller 100%, lämnar inget utav sig själv synligt, det är 100% karaktär, 0% Gary Oldman. Det är väldigt respektfullt.
Rosencrantz and Guildenstern are dead (1990)
Återigen en film baserad på Shakespears verk, i denna film är det de mindre kända karaktärerna Rosencrantz och Guildenstern som är huvudrollerna, spelade av Gary Oldman samt Tim Roth.
Utan att få filmen att verka tråkig, så handlar inte filmen om något specifikt i sig, förutom att de två männen möter ett teatersällskap som tar dem till palatset Elsinor, där den danska kungafamiljen stannar för tillfället. De möts utav en förvirrad Hamlet, men förutom det har inte Hamlet en stor roll i filmen, nästan ingen alls. Filmen handlar snarare om de två männens vardag, deras tankar kring livet och vad som händer efter det. Rosencrantz är den lite "dummare" utav dom som oftast fumlar med orden och inte riktigt förstås, men då är det bra att han den mer samlade Guildenstern som håller koll på honom och försöker förstå vad han menar.
Det jag gillar med filmen är helt klart först och främst skådespelarinsatserna, Oldman och Roth är helt fantastiska. Oldman bevisar återigen att han kan tas sig an vilken roll och karaktär som helst, tänk bara att han fyra år senare spelar galningen Stansfield i "Léon", sjuka knarkaren Drexl i "True Romance" året innan "Léon", och så vidare. Det är beundransvärt. Oftast kan det vara svårt att förstå allting i en film som har ett Shakespeareaktigt manus, men i den här filmen är det inga problem, skådespelarnas insats gör att man förstår allting perfekt.
The Machinist (2004)
Kameleontskådespelaren Christian Bale, en husgud i min familj för övrigt, gick ner, jag minns inte hur mycket det var, offantligt mycket inför rollen som Trevor Reznik i filmen "The Machinist". Jag tror att han som minst vägde cirka 50 kilo, och detta är på en man som vi är vana att se i biffiga roller som i sina insatser i "Batman"-filmerna.
Filmen handlar om Trevor, en man som lider utav insomnia, jobbar på en fabrik. Han har sin dagliga rutin, något som verkar fungera helt okej. Framtills att konstiga saker börjar ske och han börjar prata till en man som han inte riktigt är säker på om är riktigt eller inte...
Jag vet, jag vet att det inte må låta som en allt för bra film, men första gången jag såg filmen blev jag helt tagen. Den här filmen är ett tydligt exempel på hur mäktig och otroligt begåvad Christian Bale. Hans insats som Trevor är utöver allt annat, inte bara för att han nästan bokstavligen svälte sig inför inspelningarna, men hans kroppsspråk, ansiktsuttryck, alla känslor han uttrycker är så starka, så verkliga. Den här rollen är nog bland de bästa han någonsin gestaltat, och det säger en del. Filmer som "American psycho", "The Prestige", "Velvet Goldmine", samt "Empire och the Sun", en film där han var endast 13 år, men ändå gör en insats som är utöver det vanliga, är bara några exempel på filmer som han briljerat med, bevisat för allt och alla att han är en utav de bästa.
Gangs of New York (2002)
Den femte och sista filmen jag tar upp i min favoritfilmslista, är filmen som kommer anses vara en kulturulle inom ett antal år, om den inte gör det än. "Gangs of New York". Denna fantastiska film, med både Daniel Day-Lewis och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna (Cameron DIaz ignorerar vi eftersom hon är sämst).
Filmen handlar om Amsterdam, son till en gängledare i 1800-talets New York. Under en strid mot fienderna (ledd utav fantastiske Daniel Day-Lewis) förlorar Amsterdams far och Amsterdam är ensam pojke i ett våldsamt New York. Han erbjuds hjälp utav Bill (Day-Lewis) men flyr och kommer inte tillbaks till New York förens efter några år, och då för att hämna på sin fars mördare.
Den är en fantastisk film, fantastiskt manus (Jay Cocks), fantastisk regissering (Martin Scorsese), fantastiska skådespelarinsatser. Day-Lewis bevisar varför han är en utav de bästa, trots han bara tackat ja till fyra filmer de senaste tio åren, Leonardo DiCaprio bevisar varför han, iallafall enligt mig, är världens bästa skådespelare där ute idag. Känslorna, agerandet, händelserna, allting är så tydligt, så proffsigt visat i filmen.
"Gangs of New York" var i många år min absoluta favoritfilm (den har fått många konkurrenter, varav skrivandet av "var"), och jag vet att jag aldrig kommer att tröttna på den, det är en film som aldrig tröttar ut sin publik, varesig hur många gånger man har sett den. Det säger en hel del om dess storhet.
Där har ni dom! Mumma! Är det någon av dem ni inte har sett, se dom! Tidlösa klassiker!
Ha en skön måndag, y'all, glöm inte Guldbaggegalan ikväll klockan 20.00, på ettan (tror jag)!
Peace.
/Liv.
Kommentarer
Trackback
