inteallsfoerbannad

Finns det någon film jag aldrig kommer att kunna hålla igen tårarna till är det "Så som i himmelen".
Finns det någon film jag låter tårarna rinna på grund av dess vackerhet är det "Så som i himmelen".
Den bästa filmen i svensk filmhistoria är utan någon som helst tvekan "Så som i himmelen".

Ni vet, ni vet när man inte har sett film man älskar på väldigt länge? Eller när inte har lyssnat på en låt, en skiva man älskar på väldigt länge? Eller när man inte har träffat en person man älskar på väldigt länge?

Så är "Så som i himmelen" för mig. Det kanske är på grund utav de känslor jag får för filmen som är den främsta anledningen till jag har valt att inte se filmen på så många år? Jag tror nog det...

Jag vet att jag låter och skriver som en 14-åring som sett filmen för första gången men i ärlighetens namn känns det faktiskt som att det är första gången jag ser den, som om min "Så som i himmelen"-oskuld precis tagits. Jag har samma känslor inom mig som varenda gång jag tidigare sett den. Tack. Puss. Kärlek. Beundran.