I U Seek Amy
Till alla mina nära: Ni får ursäkta om jag är allmänt konstig. Konstigare än vad jag brukar vara, vill säga.
Allting är bara så jävla upp-och-ned just nu.
Ena sida har allting äntligen börjat skina låta åt även mitt håll, jag har jobb och skolan går sjukt bra för tillfället.
Men så är det ändå det där... det där gamla. Jag vet att det kan kännas lite "Get over it".
One thing I've got say to y'all som tycker att jag är patetisk som tjatar om mitt förflutna:
Tänk er, TÄNK er att efter flera års terapi, flera år spenderandes hos barnpsykologer, vanliga psykologer och tusen olika "stackars barn, nu hjälper vi dem"-grupper, att Äntligen kunna gå vidare i sitt liv, att äntligen ha kunnat gå omkring utan ångest 24/7 - återuppleva allting igen och vara tillbaka på ruta 1 igen.
Detta har hänt mig hur många gånger som helst.
Så, hur jäkla lätt tror ni att det är?
Jag hoppar inte på er som läser detta, eller jag vet inte om ni tycker jag är pathetic, whatever...
Jag är bara så trött på att folk tar mig för givet och tycker att jag är en looser.
Detta gnager hela tiden, minnena, allting. Jag kan tyvärr inte "komma över det" än. En dag kommer jag, men fan, jag är bara 20, det är ingenting. Give me a break.
Jaja. "The Hills" som nio minuter. Puss on that.
/L.
