The Boatman's Call
Om det är En skiva ni ska köpa så är min starka rekommendation Nick Cave & The Bad Seeds skiva "The Boatman's Call" från 1997.
Låtarna är lugna, mystiska, magiska, allt en fantastisk skiva ska vara.
Likt Peal Jam är Cave en transformer när det gäller sitt sound. Ingen skiva är den andre lik, men det speciella soundet finns alltid där i musiken, varesig det är en fartfylld eller lugn och sansad skiva.
Jag är ju uppvuxen med Nick Cave så det kanske är ganska givet att jag fortfarande älskar hans musik. Men jag hade en enorm period då jag inte alls lyssnade på honom (se. The Ark-perioden...).
Han har alltid funnits där, varesig jag vill det eller inte. Hans musik kommer alltid påminna mig om mitt livs både värsta och bästa tid, 1995 - året då min föräldrar skiljde sig, blev halv/megapsycho osv.
Men jag gillar tiden ändå. Det var tiden då man som stolt MTV- & ZTV-barn spenderade dagarna efter skolan framför kanalerna. Låtar som Cave's "Where the wild roses grow", Soundgardens "Black Hole Sun" och Nirvanas "Smells like teen spirit" var låtar som egentligen är så Jävla deppiga osv, men som då var likt en förälder till mig.
Jag älskade dom, älskar dom fortfarande, och kommer med stor sannolikhet alltid älska.
Det sätter sina spår ni vet, jävligt djupa spår. Istället för att vara ett problembarn var jag ett "psychobarn" som satt hemma om dagarna och ritade, skrev och lyssnade på musik. Tror det är därför en del har problem med mig, tycker jag är "skum" osv, men jag hade egentligen bara två vägar att gå (efter att ha hängt år efter år på Flask- och Utposten där man hängde med alkisbarn i sin egen ålder och även äldre):
- Antingen kunde jag bli ett problembarn som söp och knarkade osv, eller ett kreativt barn som tog ut sina minnen och sorg på konsten.
Jag är stolt att jag valde väg nummer två.
Jaja, här har ni skivomslaget iallafall.
Som sagt: Nick Cave & The Bad Seeds - "The Boatman's Call"
Vackert, vackert, vackert.
Peace.
/Liv.
Låtarna är lugna, mystiska, magiska, allt en fantastisk skiva ska vara.
Likt Peal Jam är Cave en transformer när det gäller sitt sound. Ingen skiva är den andre lik, men det speciella soundet finns alltid där i musiken, varesig det är en fartfylld eller lugn och sansad skiva.
Jag är ju uppvuxen med Nick Cave så det kanske är ganska givet att jag fortfarande älskar hans musik. Men jag hade en enorm period då jag inte alls lyssnade på honom (se. The Ark-perioden...).
Han har alltid funnits där, varesig jag vill det eller inte. Hans musik kommer alltid påminna mig om mitt livs både värsta och bästa tid, 1995 - året då min föräldrar skiljde sig, blev halv/megapsycho osv.
Men jag gillar tiden ändå. Det var tiden då man som stolt MTV- & ZTV-barn spenderade dagarna efter skolan framför kanalerna. Låtar som Cave's "Where the wild roses grow", Soundgardens "Black Hole Sun" och Nirvanas "Smells like teen spirit" var låtar som egentligen är så Jävla deppiga osv, men som då var likt en förälder till mig.
Jag älskade dom, älskar dom fortfarande, och kommer med stor sannolikhet alltid älska.
Det sätter sina spår ni vet, jävligt djupa spår. Istället för att vara ett problembarn var jag ett "psychobarn" som satt hemma om dagarna och ritade, skrev och lyssnade på musik. Tror det är därför en del har problem med mig, tycker jag är "skum" osv, men jag hade egentligen bara två vägar att gå (efter att ha hängt år efter år på Flask- och Utposten där man hängde med alkisbarn i sin egen ålder och även äldre):
- Antingen kunde jag bli ett problembarn som söp och knarkade osv, eller ett kreativt barn som tog ut sina minnen och sorg på konsten.
Jag är stolt att jag valde väg nummer två.
Jaja, här har ni skivomslaget iallafall.
Som sagt: Nick Cave & The Bad Seeds - "The Boatman's Call"
Vackert, vackert, vackert.
Peace.
/Liv.
Kommentarer
Trackback
