Dig, Lazarus, dig!!!
Sitter och lyssnar på Nick Cave's nya material, och jag måste säga att den här mannen gör mig aldrig besviken. Cave har det där speciella soundet i sin musik som man känner igen i varje låt, fast låtarna verkligen inte låter likadana, finns ändå det där speciella soundet med hela tiden. Det gillar jag.
Jag gillar musiker som vågar dra ut över 'fackgränserna' och pröva på. Inte bara syssla med ett sorts sound bara för att det är det deras musik förknippas med. Det måste vara rätt tråkigt efter ett par år, skulle jag kunna tänka mig.
Soundgarden är även ett bra exempel på ett band som vågar dra lite på 'gränserna', från att ha spelat mest hårdrocksliknande musik i cirka tio år, kom dom 1994 ut med 'Superunknown', ett album som låter extremt olikt det dom tidigare gjort, om man jämför albumet med t.ex. -89 (-88?) års 'Screaming life/fopp'.
Jag har snackat med en del Soundgardenfans som berättat att dom inte lyssnar på Soundgarden 94-97 för att det just är ett så annorlunda sound. Lite märkligt på ett sätt, man kan ju förstå dom om dom verkligen Älskar gamla Soundgarden, men ja, det är ju fortfarande samma band. Själv älskar jag 'Superunknown', tycker det är ett typiskt alla-spår-är-bra-album, men är även helt galen i deras äldre skivor... Men ja, smaken är som baken, as we all know.
Men just det ja, det var ju Nick Cave jag skrev om.
Morsan älskade Cave där i början av nittiotalet, jag kan till och med komma ihåg när vi lyssnade på Cave-plattan 'Murder Ballads', även den en alla-spår-är-bra-album. När jag för ett tag sedan lyssnade på skivan igen, fick jag en massa flashbacks, jag mindes verkligen Varenda låt. Jag tror det bland annat har att göra med det där speciella soundet, som gör att man kommer ihåg låtarna, men även att jag tyckte så fruktansvärt mycket om skivan.
En liten 6-7-åring tycker om skum 90-talsmusik? Jo, det är faktiskt sant.
Jag gillar det fortfarande, och nu fyller jag 20 om cirka fem månader.
Det kallar jag långvarigt förhållande, haha.
Låten jag lägger upp här är varken från 'Murder Ballads' eller nya plattan 'Dig, Lazarus, dig!!!', utan från 2003-albumet 'Nocturama', låten 'Babe, I'm on fire', en över 13 minuter lång låt som bara är så fruktansvärt härlig! Själv har jag växt upp med Cave's mer dunkla, mörka musik, så här kommer en låt som verkligen inte är det, if you ask me. Videon är uppdelad i två delar, därav varför där är två videor...
Jag råder er att njuta, för detta är en helt fantastisk låt som verkligen visar hur fantastisk Nick Cave är.
Enjoy, och ha en fin dag allesammans!
Peace.
/Liv.
Jag gillar musiker som vågar dra ut över 'fackgränserna' och pröva på. Inte bara syssla med ett sorts sound bara för att det är det deras musik förknippas med. Det måste vara rätt tråkigt efter ett par år, skulle jag kunna tänka mig.
Soundgarden är även ett bra exempel på ett band som vågar dra lite på 'gränserna', från att ha spelat mest hårdrocksliknande musik i cirka tio år, kom dom 1994 ut med 'Superunknown', ett album som låter extremt olikt det dom tidigare gjort, om man jämför albumet med t.ex. -89 (-88?) års 'Screaming life/fopp'.
Jag har snackat med en del Soundgardenfans som berättat att dom inte lyssnar på Soundgarden 94-97 för att det just är ett så annorlunda sound. Lite märkligt på ett sätt, man kan ju förstå dom om dom verkligen Älskar gamla Soundgarden, men ja, det är ju fortfarande samma band. Själv älskar jag 'Superunknown', tycker det är ett typiskt alla-spår-är-bra-album, men är även helt galen i deras äldre skivor... Men ja, smaken är som baken, as we all know.
Men just det ja, det var ju Nick Cave jag skrev om.
Morsan älskade Cave där i början av nittiotalet, jag kan till och med komma ihåg när vi lyssnade på Cave-plattan 'Murder Ballads', även den en alla-spår-är-bra-album. När jag för ett tag sedan lyssnade på skivan igen, fick jag en massa flashbacks, jag mindes verkligen Varenda låt. Jag tror det bland annat har att göra med det där speciella soundet, som gör att man kommer ihåg låtarna, men även att jag tyckte så fruktansvärt mycket om skivan.
En liten 6-7-åring tycker om skum 90-talsmusik? Jo, det är faktiskt sant.
Jag gillar det fortfarande, och nu fyller jag 20 om cirka fem månader.
Det kallar jag långvarigt förhållande, haha.
Låten jag lägger upp här är varken från 'Murder Ballads' eller nya plattan 'Dig, Lazarus, dig!!!', utan från 2003-albumet 'Nocturama', låten 'Babe, I'm on fire', en över 13 minuter lång låt som bara är så fruktansvärt härlig! Själv har jag växt upp med Cave's mer dunkla, mörka musik, så här kommer en låt som verkligen inte är det, if you ask me. Videon är uppdelad i två delar, därav varför där är två videor...
Jag råder er att njuta, för detta är en helt fantastisk låt som verkligen visar hur fantastisk Nick Cave är.
Enjoy, och ha en fin dag allesammans!
Peace.
/Liv.
Kommentarer
Trackback
