Hemma

nu har jag varit i göteborg och fast än jag inte gick vidare är jag så jävla stolt över mig själv.
detta var första försöket, och nu vet jag vilka fel jag hade, orkar inte rabbla upp dem här.
men många var det, får jag erkänna, till att börja med var det helt fel val av text.
men det fixar jag nästa gång.

i söndagsmorse åkte jag iväg, kom till göteborg vid tjugo över tolv på dagen. tog spårvagnen till stigbergstorget som låg precis vid vandrarhemmet. tydligen hade vandrarhemmet, dom sega idioterna, lunch till 16, så jag fick sätta mig på ett musikfik i närheten istället och vääänta. sen laddade jag på min mobil och upptäckte att jag knappt hade några pengar kvar, så jag ringde morsan och likt en bortskämd unge skickade hon över pengar till mig. jag har bara gjort det två gånger i mitt liv, så tro inte att jag är någon bortskämd unge som gör det hela tiden, ena var i söndags, och den andra var i sthlm i somras. gör det enbart i KRISsituationer.
vandrarhemmet öppnade tjugo minuter för sent, vilket gjorde mig panikslagen som skulle vara på artisten klockan sex. men jag hann.

väl på artisten, som jag hittade överraskande fort till, träffade jag en skittrevlig tjej som hette andrea, kom från borås. jag känner på mig att vi kommer att träffas på en hel del scenskoleauditions framöver. ;) ser fram emot det!
det var upprop, utdelning av nya identifikationsnummer, utdelning av motläsare. jag fick en skithärlig kille, eli heter han, skittrevlig, skitrolig, och fast jag aldrig sett honom agera känner jag på mig att han är en jääävligt bra skådis. ibland han man bara den känslan, ni vet?
sen lite info, lite rundvandring, och sen var det klart.

hem och träna och sova.

upp 04.45 igårmorse. packa, packa, äta, äta den lilla mat jag hade. iväg, iväg till artisten med femtio kilo packning. mötte upp andrea, vi gick in, lämnade sakerna, gick in till rörelserummet, en herrejävlans uppvärmning väntade, som gjorde susen för allas trötta kroppar.
sen upprop för de inte var där på kvällen, hej-ning av juryn, och sen väääntan. vid nio gick jag iväg, först i prepprummet, skrik och iväg med dig nervositet! det gick väl sådär. haha, men jag var faktiskt inte så nervös som jag trodde att jag skulle vara. sedan in till slussen, tyst tyst, dricka vatten för min torra hals, sen kom eli och vi gick en krånglig väg in till studion.
alltså, själva audiotionen gick skitbra, jag kunde texten, levde ut en del, kunde dock levt ut mer.
juryn verkade gilla det helt ok, då dom log ganska breda leenden när jag var färdig.
men som sagt, jag tror det hela berodde mest på valet av text. visst, shakespeare är jävligt bra text, väldigt klassiskt, men även väldigt safe om man inte utför den på rätt sätt.
vilket jag inte gjorde.
mu.
sen gick vi och käkade på mc donalds. FÖRLÅT! första gången jag käkat där på säkert 3, 4 år. sorry, men det var det närmaste stället och vi hade Inte all tid i världen.
tillbaka, äta, vänta, listan upp, ingen liv på listan, liv först lite suck, suck, sen förstod liv och tänkte, hey, nästan gång ska jag äga dom.
and i will, oh how i will.
sen till tågstationen och vänta på tågstationen från 12.30 till 19.40. KUL. oh no. men det fick gå.
vad annars göra? kunde inte byta biljetten, för den var en just nu-biljett. sugigt.
såg f.ö. hon från "fråga doktorn" eller vad fan det heter. tror jag iallafall. hon påminde mig om en höna.
yees.

men jag är nöjd. både för att jag har Gjort det, och för att jag har haft två sjukt trevliga dagar, trots alla om och men. jag vill inte utesluta alla andra, men teatermänniskor är verkligen de bästa människorna.
det är verkligen så.


i övrigt-kategorin kan det tilläggas att jag har lyssnar äckligt mycket på alice in chains under de här dagarna. har fått mig att inse vilket fantastiskt band dom var/är. jag menar, "no excuses".
herregud.
kärlek.

så, nu är jag done. sammanfattning: jag längtar sjukt mycket till nästan gång.
nu ska jag läsa lite filmhistoria på universitetet, hade jag tänkt. för att fördriva tiden, liksom.
och börja söka jobb på allvar. är trött på att vara nästintill pank hela tiden.

cha puss.
/Liv.

Jerry Cantrell (mannen med gitarr som sjunger) har en av de finaste rösterna någonsin. Sure, den är inget sånt POW, men den är mysig, vacker, och jag vet inte. Jag gillar den verkligen. Och Stanley (rosa hår och solglasögon)... den mannen kunde sjunga. RIP.
Här är "No Excuses" från MTV Unplugged, -96, om jag inte tar helt fel. Tror nästan detta är den bästa "MTV Unplugged":en, tätt följd av Pearl Jam's från -92 (om jag inte tar fel där heller).
NJUT. Mycket sevärdig. Vacker låt.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0