The Mercy Seat

Sitter och lyssnar på Nick Cave. Ingen vidare nyhet där inte.
Känns som att jag bar flyttat in i min nya kofta som jag fick av mormor i 20-årspresent.
Myse, och så pass lång att man kan ha den som klänning, vilket jag tänker ha idag.
Woho liksom.

Jag vill se Nick Cave. Samtidigt som jag inte vill det.
Kanske låter lite konstigt?
Men alltså.
Det är som mamma sade häromdagen när vi hade en sådan där härlig youtube-kväll framför datorn,
kollandes, beundrandes det mästerliga med Cave.
Hon sade, att samtidigt som både hon och jag Älskar Cave, är vi samtidigt nästintill rädda för musiken,
då framförallt två av hans plattor speglar tillbaka till en förjävlig tid i våra liv.
Det är "Let love in" från 1994 och "Murder Ballads" från 1996.
Två helt fantastiska plattor, riktiga mästerverk, men ja... min familj och skillsmässor har inte sjungit på direkta skönsånger, snarare falska toner som inte riktigt existerar. Det känns som att åren 94-98 är år som jag knappt minns.

Eller, snarare år som vi inte Vill minnas, men som man minns, dag ut, dag in...

Jag är 20 år nu. 20. Det känns bara som att jag borde kunna gå vidare, jag menar, jag är 20 nu, jag är inte tonåring längre. Visst, de värsta åren utspelades innanv jag blev tonåring, men ändå... När man är 20 är man vuxen. Åtminstone nästan.

Jag minns inget från Stockholm, vilket är givet för jag var så liten när vi bodde där, men jag önskar ändå att jag kunde minnas något, bara lite grann, från den tiden, då det nästan var de ända få åren som min familj verkligen var Hel, lycklig, sådär Svensson-bra som man vet att vissa familjer är...
Jag minns knappt något från när vi bodde i en studentlägenhet i Norra Lund, bara lite, vagt, inga hela och klara minnen... Bara lite suddiga, dimmiga, vaga minnen.
Från huset på Oskarshem minns jag allt för mycket. Jag minns misslyckade födelsedagar, när min lillebror fyllde ett år, hur glada alla var, när jag och min storebror klädde ut till motsatt kön, hur mycket han skämdes, men man kunde ändå märka att han tyckte det var roligt. Jag kan minnas min lillebror knaprande på Falu Rågrut eller vad det där knäckebrödet hette, det där knäckebrödet som han älskade så mycket. Jag kan minnas galna bråk, slagsmål, och till slut en flykt, en flykt som verkligen kom i rättan tid.
Jag kan minnas att vi bodde på ett ställe som vi inte fick berätta för någon annan var det låg, med risk att min far skulle få veta. Men ändå har jag foton där han står med oss, utanför detta ställe... Och vi log, allihopa.
Jag minns hur vi pendlade till Varberg varannan helg, jag och mina syskon. Jag minns alla, nästan tiotal, lägenheter min far bodde i där. Jag minns second hand-affären han jobbade i. Jag kan minnas hur snälla alla var.
Jag minns när vi flyttade med mamma till lägenheten vi fortfarande bor i. Jag minns att en granne hjälpte mamma att flytta in de stora bokhyllorna. Jag kan minnas de häftiga stolarna vi hade, som sedan gick sönder efter tio år och fick slängas, något vi alla var ledsna över. Iallafall över den svarta utav dom, den oranga tröttnade vi på allihopa.
Jag kan minnas när min mamma rakade av allt hår. Jag kan minnas hur hon brukade sitta och röka ovanför spisen, hur jag satt bredvid och lyssnade på mannen som sjöng i stereon. Jag kan minnas hur jag tog upp cd-fodralet, hur det föreställde ett snölandskap med en liten mysig stuga i mitten. Jag kan minnas hur denna skiva spelades om och om igen. Jag kan minnas att min mamma brukade gråta till skivan. Jag kan minnas att min mamma sade att hon älskade skivan. Jag kan minnas att jag älskade den för att min mamma älskade den.

Jag kan minnas så mycket, men med risk för att få ännu mer ångest och frambringa jobbiga minnen, slutar jag där.
Jag slutar där hela inlägget började: med Nick Cave. Källan till så mycket både i mitt och min mammas liv.
Egentligen spelade han ingen avgörande roll, utan han var en glimta ljus långt borta i tunneln, en röst att lita på.
Det var det allt handlade om, den där tryggheten. Samtidigt som Nick kan vara riktigt cruel i sina texter, riktigt mörk och nästintill läskig, är han samtidigt som den där extra fadern som jag verkligen aldrig hade eller har.
Det var många år varken min mamma eller jag lyssnade på Cave. Hon sålde sina skivor på loppis när pengarna panikerade. Det var kanske ett slags avslut på ett jobbigt och långt kapitel. Inget var Cave's fel, tvärtom hade han betytt så mycket för henne, men just då, när hon sålde skivorna, var det för mycket smärta att lyssna på honom.

Jag är glad att jag återupptäckte Cave, eller snarare att jag aldrig riktigt, riktigt har släppt taget om honom. Han har bara varit lite i skymundan då jag växte upp, blev äldre, försökte skapa mig ett nytt, lite mer normalt liv långt ifrån det tidiga (och sena) 90-talets problem. Men nu, idag, lyssnar jag mer än någonsin på honom.
Om man skulle gå fram till någon random kille eller tjej i min ålder och fråga om dom hört talas om musikern Nick Cave, hade deras ansikte formaterats till ett undrande. Ingen vet vem han är, det är bara vi som antingen minns 90-talet helt tydligt, eller bara små klickar där hans musik spelade stor roll, som vet vem han är.
Eller, om man säger "Snubben som sjunger med MInogue i 'Where the wild roses grow'". Då blir va?:et till ett "Jahaaa, HAN!".

Det enda jag kan säga till alla som är insnöade på antingen rnb'n, indie'n eller whatever egentligen, det enda jag kan säga till er är att ta försöket att lyssna lite på Cave. Det helar, trust me. Lita på orden från en som har sökt så, så länge efter en stor, fet, omgivande tröst. Jag har funnit den ultimata trösten i Cave's musik, en musik som var en tröst för min familj för 15 år sedan, och som återkommit.

I'm happy for it. So happy.

Det här blev långt, nu måste jag rusa iväg. Här, "The Mercy Seat", njut för fan.

Peace.
/Liv

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0