Fashionfreak

När jag var i 14-årsåldern sydde jag. Mycket. Jag ville bli designer, gick verkligen in för det och fick till och med great lovord från min syslöjdslärare på högstadiet när jag slutade nian. Jag var grym, helt enkelt. Haha.
Sedan, tja. Jag sökte in på två designskolor i Malmö, men då idioter kom med en korkad anledning till varför jag inte kom in (dom sade att det fanns liknande linjer närmare Lund. Hallå? Lund - Malmö. Malmö - Lund? Två fucking mil! Det blir fan inte närmare än så!). Så jag kom inte in.
Jag blev knäckt. Riktigt ledsen. Kom in på i princip allt annat jag sökt, valde den estetiska linjen med inriktning på teatern.
Ett val som jag inte helt ångrar. Klassen var till och från helt fantastiskt underbar, jag fick åka till London där jag hade helt fantastiska dagar, fyllda av lek och arbete med duktiga och flummiga och roliga engelska skådespelare, goda billiga ciabattas på ett café i närheten, inhandlade girafftrosor, samt en Bloc Party-spelning på en helt crazy klubb.
It was fun.
Men jag önskar att jag hade kommit in på någon av designskolorna, eller att jag åtminstone hade sökt till fler.
För där, samtidigt som gymnasiet startade, föll mitt intresse för syandet och hela min fashionvärld tungt ner.
Fråga mig inte varför, it was stupid of me.

Men nu har det börjat gå igång igen. Jag är äldre, klokare, visare, mer öppen för saker och ting. Förr levde jag i min egna lilla tavla med hårda, ogenomträngliga ramar. Ingen kunde komma in, och jag kunde inte ta mig ut därifrån heller.
Jag ville inte ta mig ut. Sedan insåg jag äntligen att det fanns och finns Så mycket mer där ute.
Och jag är sådan, att när jag har inspiration, har jag Verkligen Mycket inspiration. Jag kan sitta uppe i timmar och förverkliga mina visioner, varesig det är inom skrivandet, både poesi, romaner eller manus, syande eller whatever.
Det sprudlar, det skriker om det, sådant där fint, vackert skrik, ingen jobbigt som gör ont i andras öron.

Jag kunde helt enkelt inte bara lämna min fashionvärld, jag var bara på en fyra års lång semester ifrån den.
Mognad spelar en stor roll i det hela. Kanske huvudrollen.

Satte på TV'n, "Project runway". En serie som mest är rolig och bra för att det är sköna människor med i den (se. denna säsongen; CHRISTIAN! Love yah!), samt för att Heidi Klum är fabulöst snygg.
Och ibland, ibland finns det en eller två deltagare som faktiskt skapar något sanslöst snyggt plagg. Hurra, hurra, clap your hands!
Sedan. Kollar i tidningen, "Marc Jacobs and Luis Vuitton". Det zappas fort som fan till SVT2.
55 minuters njutning. Marc Jacobs är och har alltid varit en av de stora designers(erna, stavning/uttal?) som jag faktiskt gillar. Tycker många av The Big Ones' är smått överskattade, som typ Ralph Lauren. (Sorry, but it's true, hun.)
Marc är en skön snubbe, har jag kommit fram till nu. Han är inte bara grym på allt från kläder till väskor, efter att ha sett dokumentären om honom som gick på SVT2 ikväll, kom jag även fram till att han är en skön snubbe, som sagt.
Vilken fantasi mannen har alltså! Väskan som var gjord av andra väskor, som ett tag inte ville bli klar, "det smutsiga", det "trashiga", som ändå är så jävla snyggt och stilrent på samma gång. Everything, blandat med att Marc verkar vara en ändå, trots sin enormt stora framgång, pretty jordnära och sjukt härlig kille.
That's respect, ya'll. That's fuckin' respect.


Jag vet, vissa bilder är jobbigt små, but I can't help it, blame it on the one who put them up... Alltså, originally. Yah, yah, whatever... Grymt hett iallafall, från Fall 2008, om jag inte tar helt fel...


Ta bort de gräsliga handskarna, and then it's perfect. Grr!

Som jag skrivit om innan i den här bloggen, är The One And Only in min designerfavvis-lista, A Big One, det är bara att erkänna. Donna Karan. Alltså, den kvinnan är det bara en sak att skriva: PUSS.
Allting, I say, allting. Hade jag varit miljonär/se. helst mijARDär, hade jag köpt e-e-everything som hon någonsin har skapat.
Just have a look:


Hångel.


Fall 2008. Just LOOK at it. Yummay.

Det är något med Donna som just speaks to me. Så tror jag miljontals andra kvinnor världen över tänker och tycker. Det är bara så jävla hett. Färgerna är oftast kanske "jordiga", brunt, grönt, guld, svart, grått, osv. De är även de färgerna jag prefer mest i klädväg. The fact is att den största delen av innehållet i min garderob är svart, blandat med grönt och brunt m.m.. Jag tycker det blir snyggast så. Om man bär mörka kläder kan man istället satsa på färg igenom mer smink, snygga accesoarer (stavning?), speciella skor osv.
Jag vet inte om det har att göra med att jag klädde mig i de mest galna färgerna när jag var yngre, en sisådär 13-14 år, då jag var en såkallad "Ark-poppare", som många gillade att kalla mig. För, sedan jag "kom ut" från den stilen, den tavlan, den ramen, har jag istället gått över till de mer jordnära färgerna, framförallt det svarta.
Många säger att svart är tråkigt, att det är "fantasilöst" och så vidare, jag säger; "Hell No". Bara för att man bär mörka kläder behöver det inte betyda att man på morgonen tänkte "Äsch, jag är så himla fantasilös, jag tar helt enkelt på mig helt svarta kläder för att uttrycka min fantasilöshet fullt ut, så att människorna i min omgivning kan klaga på min fantasilöshet.".
Kanske någon eller några tänker så, men hell no, inte jag. Man kan mixtra så mycket fast man använder svart, visst, det kanske inte syns lika mycket, men är inte det lite av charmen i det hela? Lite av "spänningen" i det hela?
Folk tänker, "Vad fan bär hon?", behöver titta lite närmare, och brister sedan ut i ett "Ahaaa! WOW!".
Jag gillar när folk får tänka lite extra, både när det gäller i klädväg, och överhuvudtaget. Vi svenskar är så jävla förutsägbara, nästan hela bunten. Iallafall alla som har en helsvensk släkt. Alla är likadana, gör samma saker, vågar inte göra något annorlunda, vad kan hända då? Det är intressant att se hur dom reagerar när man kanske är lite extra högljudd, beter sig lite "strange", inte är som alla andra. Visst, man behöver inte överreagera, men jag tänker såhär, när man känner att man hittat sig själv någorlunda helt och hållet, varesig det innebär att man är Totally different, bara lite grann, eller helt och hållet som alla andra, ska man försöka hålla sig kvar där.
Varför ändra på sig när man själv känner att man har hittat rätt? Onödigt!

Det här blev ett skitlångt inlägg, men för första gången på länge känner jag att jag skrivit något mer åt det vettiga hållet på den här bloggen... Hoppas ni känner och tycker det med... Och sorry för att jag har varit så o-vettig på senaste, haha.
Idétorka, you know, idétorka. Blöö på det, idétorka. Uss.

Så, as I said, finn er själva. Det kanske låter som en enkel grej, men vi vet väl allihopa vid det här laget att det är en jävligt knepig och lång och svår grej att göra. Men när ni väl känner er bekväma i en situation, i en känsla, keep it! Håll kvar vid det! I promise you, det mesta kommer kännas mycket lättare då.

Ha en nice dag, and remember - Marc Jacobs and Donna Karan für alle!

Ha en fortsatt trevlig och skön kväll ya'll!

Peace.
/Liv

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0