inteallsfoerbannad

Morsan var, som alla andra unga flickor på 70-talet, jättekär i Jim Morrison.
Detta gick över till mig, well kanske inte kärleken från hennes sida, hennes kärlek för Jim försvann med åren, men musiken gick vidare till mig. Jag vet inte när jag hörde Doors första gången, det måste ha varit någon gång när jag var riktigt liten. Förutom Doors är jag uppvuxen med mycket musik, men framförallt Doors, Nick Cave och Atomic Swing från morsans sida, och Ted Gärdestad och Freda' från pappas sida.
Det tackar jag dom för, jag älskar min musikaliska uppväxt.

Men Doors... Ni vet hur det känns inom en när man återigen satt sig ned för att lyssna på någon musik som man inte lyssnat på på ett långt tag, säg en månad eller två, ni vet den där känslan man har inom sig när lyssnar på musiken igen?
Nu lyssnar jag till exempel på "When the Music's Over". Riktiga rysningar.
The Doors var en väldigt stor del utav mitt liv under många år, framförallt på äldre dar, speciellt kring 2004-2006. En jävla jobbig tid det där, saker och ting sprang åt motsatt håll från mig och kvar stod jag och tänkte;
Vafan? Jaha, är det såhär det ska vara så visst...
Så jag satte mig ned med skivorna, med Jims' poesi när jag egentligen skulle ha suttit och gjort min nedrans läxor.
Men för att kunna klara av vardagssaker måste man fan kunna klara av vardagen, det är rätt givet.

Jag går hela tiden omkring med olika speciella känslor inom mig. Ni vet, man snackar om 2000-nostalgikänslan inom Arks omkrets. Ja, ni Arkfans som läser det här vet vad jag menar...
Soundgarden har en speciell känsla inom mig.
Doors har en jävla speciell känsla inom mig, en känsla som både är positiv och negativ... Ah, jobbigt att förklara...
Jims' poesi har varit väldigt hjälpande, väldigt inspirationsgivande, jag blir så harmonisk av att läsa hans dikter.
Kan låta jäkla konstigt, men det är sant. Han var en så jäkla bra poet, han verk är... mästerverk.


Peace.
/Liv.