inteallsfoerbannad

Med en viss risk för att låta ego måste jag ändå nämna att jag är så jävla stolt över mig själv.
Se bara, Liv! När du väl tar tag i skiten så går det bra!
Aah.

För allas ickeexisterande intresse så ska jag faktiskt bli döpt på fredag.
Ja, ni hörde rätt.
Dagen efter ska jag konfirmeras (säkert jättefel stavat).
Ja, ni hörde rätt.
Igen.
Det verkade intressant - vi var ett gäng på kanske fyra-fem pers som funderade på att konfirmera oss.
Inget tvång - gör det om du vill.
Jag vill. Tror jag iallafall. Jo. En upplevelse, utan någon som helst tvekan.
Liv ska konfirmera (säkert jättefel stavat igen) sig, vem fan kunde tro det?
Upplevelserna är som kickar. Riskerna finns, pröva dom och lär dig sedan efter resultatet.
Tjipp tjohej.

På tal om kyrkan så yttrade min fader sig om något mycket märkligt häromdan:
"Du Liv, när jag nu har läst din dikt flera gånger, har en sak slagit mig. Jag tror du kommer bli präst."
WAAAH? Förlåt pappa, förlåt alla fina präster (som überbra Fredrik), men jag kommer inte bli präst.
Tror jag inte iallafall.
Jag ska bli poet. Eller konstnär. Eller något mittemellan.
Men inte präst.
Det kanske finns någon form av konst i prästyrket, men inte tillräckligt för att jag skulle kunna arbeta som det.
Jag respekterar er - men jag vill inte bli en av er.
Jag ska konfirmera och döpa mig - le åt det. Det gör ni, det vet jag. Men ja, ni vet hur jag menar.

Denna dagen börjat som ett stort anal, men slutade i en stor blomma.
Peace.
/Liv.