inteallsfoerbannad

Tanken på att jag ska se Chris är verkligen peppen just nu.
Jag tänker plötsligt tillbaka på en tid som jag trodde var förbi, men när jag väl tänker på det, så inser jag att den inte alls är förbi, den är ständigt här. Här inne. Där ute. Överallt.
Men jag har klarat mig, och det är inte förens nu jag fattar vad folk omkring mig har menat när dom har sagt
Liv, det är verkligen ett mirakel att du snart har klarat av 12 år av skola!
Jag har innan bara tänkt, well, det är väl inte så jättesvårt.
Men egentligen.
Okej, jag tänker inte skriva ner Här vad jag har gått igenom, det är allt för privat och allt för mycket.
Men jag kan säga som så att jag har varit med om En Del, vissa grejer som jag aldrig trodde att jag skulle klara mig igenom levande.

Men här sitter jag idag, mindre än två veckor närmare studenten.
Och var dag är jag en dag närmare konserten i Stockholm den 27:e augusti.
Det blir både en av studentpresenterna, samt en försenad (eller för tidig, det beror på hur man ser det) födelsedagspresent. Fyller år den 15:e augusti...
Jag är egentligen helt jävla chockad. Det är bara det att chocken inte riktigt har kommit till mig än.
Jag tror den kommer nästa torsdag då jag sitter där i Spykens aula och verkligen inser att Det Är Nu.
Fyfan vad jag är stolt över mig själv.
Fyfan vad jag kommer gråta när Chris går på scenen.
Sedan -98 har han funnits hos mig.

Jag är verkligen en sådan som lyssnar på ett par band Väldigt Länge. Chris/Soundgarden, Doors, Ark, Pugh, Ted... Det finns många. Jag hänger knappt med i svängarna när det gäller vad som spelas på radio, jag hänger inte ens med på den alternativa scenen och vilka nya band det finns där.
Jag håller mig till min musik, och trivs jävligt bra där.

Men är stolt över mig själv. Sjukt stolt. Jag förtjänar SOM FAN att få se Chris i augusti. Stolt och rak i ryggen, säger man väl?

Puss.
/Liv.