Stå ut, räcka till
Att känna att man inte räcker till.
Det är nog det värsta en människa kan känna.
Att känna att trots all kämpning, trots alla sårar och blod, trots att man lyckas - räcker man inte till.
En människa ska aldrig få behöva känna den känslan, åtminstone inte av sina nära - framförallt inte om man är barn.
Det värsta straffet ett barn kan få av sina föräldrar är inte slag eller elaka ord - det är inga ord alls.
Suckar. Små, enstaka ord.
Det finns inget värre.
Tro mig.
Under hela min uppväxt intalade jag mig dagligen att mina föräldrars beteende mot mig och min syskon enbart var som det var eftersom dom hade enorma problem i sitt förhållande.
Någon måste man ju lägga över sin sorg och ångest på, liksom.
När man är barn ser man inte sanningen, fast man kanske vill, man har inte hjärna till det än. Trots barnpsykologer på BUP intalar en gång på gång 'Det är inte ditt fel, det är inte ditt fel, det är dina föräldras...".
Klart man inte lyssnar på en främmande människa när mamma och pappa så klart har uttryckt hur läget är.
På den banan är man inte dum.
Men vi blir äldre, även jag, och jag funderar ofta på om det verkligen är värt att ta på sig skulden när ens stackars förälder är ledsen?
Man vill ju bara väl, man vill ju inte se mamma eller pappa ledsna (Okej, vid mitt fall bryr jag mig inte så mycket om min far är ledsen - han förjtänar det) - men vill man offra sin mentala styrka till sina föräldrar.
Tyvärr har jag gett mina föräldrar allt för mycket av min egna styrka - allt för att hjälpa dom.
Det är en lång process att komma ifrån vanan, det är för mycket ångest inblandat och för mycket tankar och minnen.
Men varje dag blir jag bätter, och en dags ska jag bli fri från det helt, fast jag älskar fortfarande mina föräldrar.
Det handlar inte om det.
Det handlar om respekten och agerandet från föräldrarna - fast dom inte vill måste dom så småningom agera som det dom är - just föräldrar.
Jag skulle vilja avsluta med att säga till en viss person (nämner ej namn här) att du är så otroligt bra. Jag hoppas bara du själv verkligen inser det någon dag. Du behöver inte jämföra, trots att det är självklart att du gör, men du behöver verkligen inte. Du är guld, diamant, du är bäst. Så otroligt begåvad, så otroligt ärlig och det beundrar jag dig för. Så jävla mycket. Stå på dig.
Peace.
/Liv.
Senare...
Dagens låt:
Too Young to De - Jamieoquai
Lyssna:
http://youtube.com/watch?v=KzietI2qEAc
Det är nog det värsta en människa kan känna.
Att känna att trots all kämpning, trots alla sårar och blod, trots att man lyckas - räcker man inte till.
En människa ska aldrig få behöva känna den känslan, åtminstone inte av sina nära - framförallt inte om man är barn.
Det värsta straffet ett barn kan få av sina föräldrar är inte slag eller elaka ord - det är inga ord alls.
Suckar. Små, enstaka ord.
Det finns inget värre.
Tro mig.
Under hela min uppväxt intalade jag mig dagligen att mina föräldrars beteende mot mig och min syskon enbart var som det var eftersom dom hade enorma problem i sitt förhållande.
Någon måste man ju lägga över sin sorg och ångest på, liksom.
När man är barn ser man inte sanningen, fast man kanske vill, man har inte hjärna till det än. Trots barnpsykologer på BUP intalar en gång på gång 'Det är inte ditt fel, det är inte ditt fel, det är dina föräldras...".
Klart man inte lyssnar på en främmande människa när mamma och pappa så klart har uttryckt hur läget är.
På den banan är man inte dum.
Men vi blir äldre, även jag, och jag funderar ofta på om det verkligen är värt att ta på sig skulden när ens stackars förälder är ledsen?
Man vill ju bara väl, man vill ju inte se mamma eller pappa ledsna (Okej, vid mitt fall bryr jag mig inte så mycket om min far är ledsen - han förjtänar det) - men vill man offra sin mentala styrka till sina föräldrar.
Tyvärr har jag gett mina föräldrar allt för mycket av min egna styrka - allt för att hjälpa dom.
Det är en lång process att komma ifrån vanan, det är för mycket ångest inblandat och för mycket tankar och minnen.
Men varje dag blir jag bätter, och en dags ska jag bli fri från det helt, fast jag älskar fortfarande mina föräldrar.
Det handlar inte om det.
Det handlar om respekten och agerandet från föräldrarna - fast dom inte vill måste dom så småningom agera som det dom är - just föräldrar.
Jag skulle vilja avsluta med att säga till en viss person (nämner ej namn här) att du är så otroligt bra. Jag hoppas bara du själv verkligen inser det någon dag. Du behöver inte jämföra, trots att det är självklart att du gör, men du behöver verkligen inte. Du är guld, diamant, du är bäst. Så otroligt begåvad, så otroligt ärlig och det beundrar jag dig för. Så jävla mycket. Stå på dig.
Peace.
/Liv.
Senare...
Dagens låt:
Too Young to De - Jamieoquai
Lyssna:
http://youtube.com/watch?v=KzietI2qEAc
Kommentarer
Trackback
