inteallsfoerbannad

(Inte världens bästa foto, jag vet. Men jag ansträngde mig inte heller.)

Nu är jag hemma.

Hela min gårdag var egentligen ett rent helvete, om man bortser från den fantastiskt magiska konserten.

1. Så fort jag kommer till Sthlm och är på väg till vandrarhemmet håller på att bli överkörd av en GALEN bilist som går mot rött. Thank, fucker.
2. När jag kommer till vandrarhemmet får jag veta att jag måste betala en massa extra pengar för att "jag inte är medlem, jag måste betala för att vara 'gästmedlem'". Så jävla gay.
3. Efter den jävla summan är jag så gott som pank, jag äger 15 spänn.
Häremellan för min mor över pengar till mitt konto så jag kan käka något. Vid den här tidpunkten har jag inte ätit något på sex timmar.
4. Den helvetes jävla överföringar verkar strejka och vägrar föra över sig, så jag äger fortfarande inga pengar.
5. På väg till Globen tog jag fel tunnelbana (haha, klyftigt), men hann inse det i tid, så jag bytte sedan och kom på rätt.
6. Fram tills sju (som var ungf insläppet) går jag runt i Globen City och försöker gång på gång ta ut pengar, men varje gång misslyckas det.
7. Två knarkare kommer fram till mig, står och glor ett tag, utan att säga ett ord, sedan fortsätter dom iväg. Scary.
8. En kvart innan insläppet fattar jag vart insläppet är, har inte pallat kolla efter det förens då. Vid den tidpunkten är det typ en miljard människor i kön. Men på något wierd sätt kommer jag ändå på tredje radenn längst fram på konserten...
NICE DAY! :P

Meeeen, till konserten!
Visst, dom var 45 min sena, men herregud vilken show! Två timmar av pure, pure lycka.
Jag reagerade precis som jag trodde att jag skulle när Chris kom upp på scenen. Först har jag helt tyst med händerna för munnen, sedan skreeeek jag tills det inte kom ut något ljud mer. Det kändes väldigt overkligt, att se honom stå där fyra-fem meter ifrån en.
Ja, vad ska jag säga? Bandet var fullkomligt underbara, när trummisen hade sina megabrafaständådampiga-trumsolon, underhöll de andra i bandet sig med att kasta grejer på honom, typ plektrum och pappersbitar.
Sär.
Chris sjöng helt galet bra och vackert, precis som man hört på inspelningar, precis som på skivorna.
Aldrig en falsk ton. Den enda gången något med rösten krånglade var under "Slaves & Bulldozers", då den slutade fungera för en millisekund, men det är inte så konstigt, med tanke på att den låten är damp-skrikig. En typisk Soundgarden-låt!
På tal om låtar... LÅTLISTAN! Fatta vilken megabra låtlista dom hade!!!
Inte för att jag kom ihåg alla, men jag skriver ner de jag kommer ihåg (de som är 'feta' är mina favvizar).

(Inte rätt ordning)

Let me Drown
Slaves & Bulldozers (!!!)
Show me how to live
You know my name
Rusty Cage
Say Hello 2 Heaven
She'll never be your man
Doesn't remind me (akustisk/oakustisk)
Seasons
Freebird (halva låten ungefär, akustisk)
Jesus Christ Pose
BURDEN IN MY HAND*
Cochise
Black Hole Sun
Outshined
Fell on Black days (akustisk)
Be yourself
No Such Thing
SPOONMAN
Arms around you love

och säkert många fler, jag kommer inte ihåg nu...

Fatta, inte bara det att det är en JÄVLIGT lång låtlista, det är även några helt fantastiska låtar.

* Burden in my hand, låten som betyder så äckligt mycket för mig. Låten som jag konstant lyssnade på under hela förra året. Jag trodde verkligen inte att dom skulle spela den, men när Chris sade "Now it's time for... a song called 'Burden in my Hand!'", blev jag först "Woooa, yeah!" - sedan... ".... Vänta- va??!".
Och så skrek jag ännu mer och sjöng, sjöng med och njöt så jävla mycket av en av världens bästa låtar.
Slaves & Bulldozers var den sista låten, så jävla perfekt att sluta med. Sjukt bra live!

Så nu har jag ont i halsen för att jag har skrikigt/sjungit i två timmar konstant, ont i nacken av allt headbangande (Ja, Chris konserter är mer headbang och tunggung är hopp-hopp), ont i hela kroppen för att JAG VET att jag kommer bli sjuk eftersom det var så JÄVLA kallt uppe i Sthlm och lilla jag hade inte med mig tillräckligt mycket kläääder.

MEN ALLT VAR VÄRT DET! ALLT! Hela skitdagen innan konserten var värt det, för under konserten blåstes allt bort, och det enda som fanns inom mig var lycka, beundran, tårögdhet, ett stort brett leende på munnen.
Ark släng er i väggen, Salem släng dig i väggen - Chris Cornell - puss på dig.

Peace.
/Liv.